Den magiska skogen

Skog utan stigar. Utan spår av människan.

Ingen som ”städar upp” efter nedfallna träd, ingen som röjer sly, ingen som sätter upp holkar. Skogen klarar sig alldeles utmärkt utan vår inblandning. Här är det inte människans villkor som gäller, här kan vi inte ens kommunicera med ord. I naturen är det lugnt och stilla trots att det händer saker hela tiden. Jag blir inte uttröttad av aktiviteten i skogen som jag blir av annan stimuli. Kanske beror det på att träden har ett mycket långsammare tempo. Deras livsspann är fem gånger längre än människans.

Konstgjord återplantering av skog är problematisk av flera anledningar. När skogen blir för mörk och tät far många arter illa, ett annat problem är en minskad förmåga att försvara sig mot skadeangrepp och stormar. Över 90% av alla stormskador rör barrträd som växer i instabila odlingar och som faller lätt. Tro inte att skog och granplantering är samma sak.

Människans perspektiv är så oerhört små. Perspektivet blir snävare och snävare och fokuseringen på detaljerna gör att vi slipper ta tag i de stora frågorna. Vi behöver zooma ut, backa. Släppa idén om en kortsiktig lösning och i stället se helheten. Det går inte att ersätta naturen med något annat. För människan är moder jord livsviktig, men hon kan snart inte ha oss kvar här.

Kanske är det så som jag läste någonstans, att Covid-19 är moder jords immunförsvar nu när parasiten människan breder ut sig och exploaterar planeten helt ohämmat.