En löddrig historia

Enligt legenden så upptäcktes tvål som så många andra innovationer, av en slump. Nedanför berget Sapfo i nuvarande Italien, rann floden Tibern dit kvinnorna gick för att tvätta kläder. På bergets topp fanns ett tempel där djur brändes och offrades i olika ritualer. Efter häftiga regnoväder bildades ett vitt lödder i flodvattnet och kvinnorna upptäckte då att smutsen försvann mycket lättare från smutstvätten. Det vita löddret var en blandning av aska, djurfett och regnvatten som tillsammans hade bildat en enkel form av tvål.

Tvål tillverkas av fett och lut och oavsett om den gamla legenden är sann eller inte så är denna form av tvåltillverkning en uråldrig process som människan använts sig av i minst 2000 år. En del av luten neutraliseras i förtvålningsprocessen, resten försvinner när tvålen får mogna, minst en månad skall den luftas innan användning. Tvål tillverkas alltså av lut men det finns ingen lut kvar i den färdiga produkten.

Under andra världskriget blev det brist på råvaror för tvåltillverkning (bland mycket annat) och det var vid den här tiden som industrin började använda syntetiska material. Idag är mineraloljor som är en restprodukt från petroleumindustrin, syntetiska tensider och syntetisk parfym mycket vanligt i konventionella tvålar. Framför allt har flytande tvål och duschkräm blivit standard eftersom de anses vara mer hygieniska och praktiska än fasta tvålar. En fast tvål som är tillverkad enligt den gamla tvåltraditionen och som förvaras på ett bra tvålfat där den kan torka mellan användningarna är inte mindre hygienisk än flytande tvål. Eftersom de inte innehåller vatten så är de heller inte lika uttorkande, vatten är dessutom en bristvara och bör användas sparsamt. Sen så blir det ju mindre plastförpackningar att källsortera med fast tvål som inte kommer i något emballage!