Knack knack

Saker och ting börjar så sakteliga att återgå till livet så som det var innan pandemin.

Det är både skönt och jobbigt tycker jag. Skönt för att firmans ekonomi börjar snurra igen och för att jag nu har bokat in mig på festivaler och konserter.

Jobbigt när främlingar vill skaka hand och kommer för nära i matvarubutiken. Restriktionerna må vara borta, men jag har ett ben kvar i försiktighetszonen. Kanske kommer det att förbli där?

Tempot och självsamheten under pandemin har passat mig perfekt. Jag har knappt rört mig ute bland folk i butiker, restauranger och kollektivtrafik, utan gömt mig i min lilla woman cave, min lokal.

Men nu börjar den där andra världen knacka på dörren igen. Vad händer om jag öppnar?

När jag lever för länge i den rationella, civiliserade verkligheten och utsätter mig allt för mycket för nyheter, konsumtionshets, skrämselpropaganda, lättkränkthet eller människor som förlöjligar och avfärdar allt de inte kan förstå, så blir jag så utmattad. Jag blir hjärntrött av allt trams och dumheter som vi människor sysselsätter oss med.

Så jag tänker fortsätta att bara vistas korta stunder i den civiliserade verkligheten och maxa tiden med det som fyller mig med energi.