Osynliga kvinnor

”Osynliga kvinnor, hur brist på data bygger en värld för män” av Caroline Criado Perez.

Jag vet inte om jag någonsin tagit så lång tid på mig att läsa en bok, som jag gjorde med denna.

Jag fick ta mikropauser mellan sidorna och månadslånga uppehåll mellan kapitlen för att inte implodera av ilska och hopplöshet. Jag blir trött på världen, trött på makten, trött på okunskapen och trött på att vi tycker att det är helt OK att mannen är den mänskliga normen.

När vi säger människor så menar vi män. Män-i- skor. Föreställ dig ett geni, en forskare, läkare, äventyrare, guru, regent. De allra flesta föreställer sig en man, eftersom vissa genusneutrala ord ändå tolkas som manliga.

Vi tolkar det mesta som manligt om det inte är uttalat och specifikt kvinnligt. Kvinnan får då ett prefix som kvinnlig läkare, kvinnlig gitarrist, tjejband, damfotboll osv.

Det kvinnliga är en avvikelse från det normala, dvs det manliga, och därför betraktas kvinnor som en avvikelse från standardmänniskor. Referensmannen som är vit, 40 år och väger 70 kg ska representera mänskligheten som helhet.

Halva jordens befolkning får alltså en ställning som minoritet och atypsik…

Nu är boken den färdigläst och det är nästan så att jag skulle vilja säga att det är obligatorisk läsning på den här. Men den är tung.

Nu ska jag bara läsa Fantomen och Serie Starlet ett tag framöver. Måste rensa skallen med lite eskapism.