Potatis

Så lyxigt det är att kunna gå ut till landet och dra upp sin egen färskpotatis!

Det dröjde ända till 1800-talet innan kunskapen om potatisens (Solanum tuberosum L) användning började bre ut sig. Dels i kampen mot hungersnöd, för att dryga ut mjölet samt som en viktig del i brännvinsframställningen.

Jonas Alströmer var den som gjorde potatisen populär i Sverige, men Olof Rudbeck hade redan 1658 planterat potatis i Uppsala botaniska trädgård.

Potatisen kom till Europa i mitten av 1500-talet och då rådde stor skepsis. Potatisen fanns inte omnämnd i bibeln och dessutom växte den under jord, nära djävulen, vilket gjorde kyrkan misstänksam. Folk blev också sjuka av att äta potatis eftersom de vid den här tiden inte kupade den och därför åt gröna knölar.

Alla ovanjordiska delar av potatisväxten är giftiga på grund av sina höga halter av solanin. Ämnet skyddar växten mot angrepp av svampar och bakterier.

Potatisen är en intelligent knöl. Med genetiskt lagrad erfarenhet ”vet” potatisen att om den utsätts för ljus – dvs ligger nära jordytan –  riskerar den att bli uppäten.

En potatis som utsätts för solljus passar då på att tillgodogöra sig ljusenergin och bilda klorofyll och för att förhindra att bli uppäten även solanin och chaconin, giftiga och mycket beska ämnen. Därför ska gröna potatisar inte förtäras.

Potatis tillhör familjen Solanaceae (solanum ) som kallas Nattskattor och Nattskattor trivs i mörker. Rudbeck kallade potatisen för den “peruvanska nattskattan”.

Till Nattskattorna hör även aubergine, tomat, paprika men också de mer potenta (läs giftiga) som Spikklubba, Bolmört, Belladonna och Alruna.